Meny

Dagens motorcykel – Honda VFR750F

vfr750f1986

Honda VFR 750 F, en hoj som gjort ett stort avtryck i historien. Alla vet vilken hoj det är och ingen har undgått att förstå att den var, och är, en utmärkt touringhoj. Jag säger är för att en VFR750F funkar faktiskt än idag att toura på om budgeten skall hållas kort. Nej, givetvis är den på samtliga fronter förbiutvecklad men det året den dök upp så var den långt framskjuten förbi all konkurrens. Ingen annan hoj bjöd på ett så bredd effektregister, så mycket effekt, så goda vägegenskaper och så hög komfort som VFR750F, i ett enda paket, kunde stoltsera med 1986.

Okej, det var många som gav den en medfödd dödsdom då Honda i några av sina tidigare V4-modeller haft problem med kamaxlarna som onormalt fort gick åt. På VFR750F fanns inte antydan till detta problem. Om jag inte minns fel så är och var den första generationen VFR i princip sjukdomsfri. Något i kamdrivningen skapade ett knackande ljud men att det skulle ha blivit något värre av det har jag inte hört något om.

Idag kan du irriteras över att den första årsmodellen 1986 har 16-tumshjul fram vilket ger dig begränsningar i däcksvalen.

För egen del kan jag rapportera att Honda VFR750F har jag haft flera stycken av. Favoriten är årsmodell 1986 som jag tycker är snyggast. Den på bilden ovan. Intressant är att jag inte har haft några tekniska problem med dem som kunnat härledas till annat än så kallad yttre påverkan. Klåpmeck eller vanvård. Min eller annans.

På min första VFR lärde jag mig att det är asdumt att lägga ner hårt på södra rampen på Centralbron i Stockholm. Där finns ett dolt brunnslock. Vänster sida sönderskrapad.
På samma VFR lärde jag mig att det är dumt att köra 160 blås mitt i natten och köra på en hare. Den missade framhjulet, tack och lov, och tog i bakhjulet vilket skickade upp bakänden och mig i luften. Jag lovar att styrgeometrin är väldigt märklig under de sekunder bakhjulet är i något som känns som omloppsbana. Jag landade lyckligt sittande på ena foten och den andra hängande och släpandes i asfalten.
Jag lärde mig också, på samma VFR (MPK796), att inte lägga ner våldsamt med innerfoten pekandes snett framåt utåt. Den greppar tag i asfalten och kläms vridande bakåt och forcerar hojen att lyfta bakhjulet. Det är mycket bakhjulslyft nu! Svullna mosade fötter är inte skönt att ha.
Jag lärde mig också att ska du filma en förbiåkande hoj och få det att se ut som att det går undan som helskotta så ska kameramannen inte ha vidvinkel på kameran och inte stå långt ifrån vägkanten där du kör förbi. Det ser så otroligt dumt ut på film när tittaren ser, långt före föraren,polisbilen komma och slå på sina blå innan de båda passerar kameran i vad som är 154,6 men upplevs som … 22 kilometer i timmen.

Sen köpte jag en till VFR ett par år senare. På den lärde jag mig att det är jättedumt att i Norge mitt i natten köra förbi en näst öde belägen bensinmack och hoppas och tro att det inte är så långt till nästa. Norge är bitvis väldigt kuperat och en VFR är jobbig att putta. Jag lärde mig också att om du slår ner hårt från en bakhjulsrepa i högre fart och inte har dragit åt gaffeln ordentligt vid renovering så hamnar styrkronan lång ner på gaffelbenen. Det ger konstig styrgeometri och obehagliga överraskningseffekter.

Jag skulle kunna köpa en VFR igen. Inget snack. Men jag vet ju idag att de inte hänger med på så där vansinnigt många punkter även om jag faktiskt fortfarande tycker att det är en ruskigt bra hoj. För sin tid.

Om du köper en; se till att hålla fötterna rakt, dra åt gaffeln ordentligt, kör inte på harar, tanka ofta, filma inte och lägg inte ner som Wayne Gardner på Centralbrorampen. Det gör ont. Och är kostsamt. Och är jobbigt.

De som gillar VFR kan om de inte redan gjort det kika in på den svenska VFR-sajten VFR-Forum.se!

Dagens hoj är en artikelserie där artikelförfattaren orerar helt fritt oim modellen han valt att skriva om. Har du lust, talang och har en hoj att skriva om är du välkommen som gästskribent. Fråga Henning!

sidfot

Kommentera