Meny

Blymotan

manfrdfjHär får vi ta del av en unge Manfreds drömmar och dess baksidor. Läs Manfreds krönika om den fräna sporthojen Yamaha FJ1100. Eller hur var det egentligen?

När jag var 19 år hade jag just avslutat militärtjänsten och börjat mitt nya jobb som montör på Saab Scania i Södertälje. Plötsligt började det strömma in underbara pengar på mitt annars så tomma kontonummer och den två år gamla och redan kraschade SR400 som stod i garaget ville bytas ut mot någonting större. Året var 1984 och eftersom jag redan ägde en Yamaha så fanns det så klart inget motorcykelmärke som var lika bra. Så var det bara. Min värld var helt enkelt väldigt liten.

I tidningarna hade jag redan läst om RD500, så självklart skulle jag ha en sådan. Iväg till MC Experten som krängde Yamaha hemma i ”Tokstan” på den tiden för att skriva på beställningen. Japp. Den kommer om en månad. Januari månad kom, men ingen motorcykel. Nej, den kommer om en månad till. Ok… Jag kan vänta en månad till. februari kom och jag ringde tillbaka till min lokale mc-handlare. Nej. Den hade inte kommit. Den kommer om en månad… Så där höll det på. Det här skulle bli en lång, lång vår.

RD500LC84

Under tiden som veckorna gick föll senaste numret av Bike ner i brevlådan. Provkörning av 1984 års modeller. På sidorna 38 till 39 var det ett svartvitt uppslag där man tydligt kunde se Eddie Lawson brottas med en Yamaha FJ1100. ”Jätteliten”, sade rubriken. Jag läste ingressen. ”Yamaha sneglar inte måttligt mot italienska Bimota när man tar fram sin kompromisslösa sportmaskin i 1100-klassen. Det är klokt att ta lärdom av den som kan bättre”.

Jag bläddrade snabbt igenom resten av tidningen och återvände sedan till de två svartvita sidorna.  Inledningen handlade om gamla tråkiga XS1100 som var snabb, men tung… bla bla bla… tekniska data om hur många ventiler den nya motorn hade, bla bla bla… Sen kom det jag ville läsa. ”Och en motor utvecklad på åttiotalet har naturligtvis styrka som gör den ytterst konkurrenskraftig ur prestandasynpunkt. Eller hör bara: dragracingproffset PeeWee Gleason drog inför en samlad journalistkår en repa från stillastående till 400 meter på 10,4 sekunder, visserligen några tiondelar snabbare än vad vi själva presterat men ändå med marginal tillräckligt för att göra maskinen snabbast bland de serieproducerade motorcyklarna.”

Där var jag egentligen redan såld. Även om jag inte visste det än. Allt annat prat om hur ramen var stabil och grym med sina stålprofiler och därför liknade en Bimota i både utseende och i sitt kompakta utförande var grädde på moset, om än onödigt. Alla andra motorcyklar innan denna hade haft ramar av gummi, så att den inte ormade sig genom kurvorna var väl rätt OK. Men jag skulle ju ändå inte tävla. Huvudsaken att den gick fort rakt fram! Det var ju det som gällde.

Yamaha-XS-1100-06

I slutet av texten var det två avgörande stycken där textförfattaren (som inte hade byline) skrev om sin vän Eddie Lawson som råkade äga just en FJ1100.

”Han gillar att försvinna från ljussignalerna på bakhjulet och har ett högt tempo på hemmavägarna i bergen ovanför staden, ibland närapå lika högt som på VM-banorna. Om han gillar FJ1100? Ingen vet, eftersom vi har misslyckats med att köra ikapp och fråga. Men när han försvinner i fjärran framför hörs inga högljudda klagomål”.

Dagen därpå åkte jag till MC-Experten och gjorde om min beställning så att den istället gällde en FJ1100. Motorcykeln kostade 45.000:-, vilket bara var 5.000:- mer än för en RD500, så jag tänkte att, det funkar. Det är ändå en sportmaskin. En Bimota från Japan. Världens vassaste motorcykel. Och Eddie har en. Som går lika fort som hans racer uppe i bergen. Japp. Så fick det bli.

 

Jag märkte efter ett tag att jag inte alls hade samma snits som Eddie på att svinga upp den 280 kilo tunga Yamahan på bakhjulet. Det måste ha berott på strypningarna, tänkte jag och skaffade ett 4-1 avgassystem rån Termigioni medan jag filade ut mina insugsgummin till fögasarbryggan och körde maskinen till bromsbänk för att krysta fram dryga 120 hästar på bakhjulet. Men min superbike var fortfarande tung och i och med att tiden gick närmade sig hösten, vintern och MC-mässan 1985. Och där inne i hallen, i Suzukimontern stod en maskin som fick mitt hjärta att stanna. GSX-R 750. Blå och vit stod den där på ett podium och alla var förundrade över att det här faktiskt var en racer med nummerskylt. Jag tyckte att avgassystemet var fult.

Under våren fick jag under två tillfällen känna av den nya Suzukins styrka. Vid en bandag på Mantorp Park fanns det en kille närvarande som ingen av oss kände. Han körde med AGV-hjälm och hade slicks på sin redan väldigt ärrade GSX-R. Jag förstod att han skulle vara snabbare än mig, men att han skulle köra om mig som vid ett möte hade jag inte förväntat mig. Men så hade jag aldrig träffat Anders Andersson tidigare heller.

1985_GSX-R750_whbl_wb_450

I och med att tiden gick så falnade FJ1100:ans super sport-image. Bimota-texten började kännas som ett skämt och ganska snart ansågs den vara en touringmaskin eller helt enkelt bara en ”tung blysläde utan charm” i samma tidning som hade skrivit att det var världens vassaste Bimota-klon bara några år tidigare. När jag sålde cykeln var den helt enkelt inte alls lika spännande på marknaden och priset hade rasat. Nästa gång jag köpte motorcykel tog jag en noga titt på vad det var jag egentligen ville ha. Och jag läste inte en artikel skriven av en anonym person, kompis med en kille som fått sin hoj gratis. Fast det stod en väldigt smart och sann sak i den där Bike-artikeln som jag läste under våren 1984. ”Det är klokt att ta lärdom av de som vet bättre”. Fast bäst är att vara den som själv vet bäst.

 

Manfred Holz

Kommentera