Runt Svarta havet på ett så kurvigt sätt som möjligt. Del 1

Visst är hojlivet mer än att grensla en hoj? Mer som en livsstil kan man med fog hävda. Och ändå inte lika för alla, några vill långsamt njuta av en kurvig väg, andra vill skrapa knän, några andra igen köra genom lerpölar och ytterligare några vill ge sig ut på långväga äventyr. Väldigt få älskar dock motorvägar. Det gemensamma? Frihetskänslan förstås!

Min passion har varit att köra långt. Se vägar jag aldrig sett förr och gärna skyltar med outgrundliga tecken som gör att man närmast gissar sig fram eftersom det aldrig finns något som heter att köra fel. Bara att man valt en annan väg. För vad gör väl det om resan är målet?  Alldeles i synnerhet om den vägen som är ”fel” ser så där härligt fantastiskt inbjudande ut, helt enkelt som gjord för motorcykelåkning. Så varför ska man inte välja den? Och apropå outgrundliga tecken, att läsa skyltar som den här ovanför i Georgien är en utmaning för att uttrycka sig lika obegripligt som politiker.

Just nu har mitt intresse fokuserats runt de ostligare delarna av Europa eftersom det är lite som jungfruelig mark för mig. Efter kanske 70 000 mil på först spikraka västeuropeiska motorvägar till allt mindre, kurvigare och betydligt roligare vägar och upplevelser har jag numer återigen börjat använda kartan under mina Europaresor och insett att det faktisk finns hörn jag hittills inte känner till så väl. Som rumänska Transfagarasan (på bilden, Wikimedia / Horia Varlan), rankad som en av världens tio vackraste vägar, Adriatiska kusten och Peleponesos sanslöst inspirerande kustväg. Vägar du aldrig hittar med GPS då kartan ger den överblick som GPS:en inte klarar av att ge.

Jaja, nog om min inställning till resandet, nu ska jag ta dig med på en resa runt Svarta Havet. En resa på sådär 1 400 mil där startpunkten är Stockholm och åkverktyget en så sanslöst trevlig hoj som bara går att hitta. En KTM 1190 Adventure. Maskinen är utrustad med tre originalväskor som fylls med prylar och kläder som man egentligen inte behöver. Det finns alltid oanvänd packning när man kommer hem. Tänka sig vad lite som behövs när dagarna fylls av ljuvliga toner från den urstarka V-motorn och mungiporna fastnar i örsnibbarna när kurvorna avlöser varandra.

Till och med i Sverige går det att byta ut trist E4 mot svängiga vägar med charm. Gamla Södertäljevägen och fortsättningen söderut på de vägavsnitt jag upplevde som ung, just de som man var tvungen att köra innan bilismen krävde så raka vägar som möjligt med absolut minst två filer i vardera riktningen. Helt utan charm för motorcykelbruk. Tacka vet jag de närmast mötesomöjliga vägarna i Södermanland där till och med hojar inte mer än kan passera varandra.

Man kan besöka små smultronställen som Trosa eller Söderköping för att åtminstone ge örsnibbarna en paus från det överdrivna leendet, platser som Vikbolandet kan annars ge bestående skador. Tänka sig att denna lerpölshoj kan ge sådana känslor. Men med rötter i en betydligt racigare version är det kanske ändå inte helt förvånande. (Bildcred: Wikimedia / Nysteanders)

Över Småländska höglandet finns också trevliga vägavsnitt som har föga gemensamt med en rak och trist motorväg och Österlens fantastiska landskap matchas utmärkt av vägavsnitten runt Brösarps backar och runt Söderåsen, där vackra Skäralid finns. (Bildcred: Wikimedia / Fredrik Lähnn)

Man ska inte missa vägarna där den legendariska Saxtorpsbanan gick. Nu får man ta sig till Isle of Man för tävlingslopp på vanliga vägar men här finns hur mycket vägar som helst för den som vill njuta. Hojarna  och publikens jubel från förr får man drömma fram vid Saxtorp. Så här såg det dock ut vid starten av Grand Prix-loppet 1933 enligt Wikipedias artikel. (Bildcred: Wikipedia / {{PD-old-70}}

Inte blir det så mycket längre heller, även om jag anser att det är av underordnad betydelse med kanske tio extra mil på en långresa. Även om det är så roligt att köra att det blir tjugo så står jag ut med det.

Danmark blir mer komplicerat. Här finns massor av trevligt att uppleva men landet lämpar sig mer för en egen resa så mungiporna åker ner på motorvägen mot Rödby efter det att Öresundsbron passerats. Och så står man där på blåsiga Femarn för att ta sig söderut i riktning mot Lübeck. Återigen inga upplyftande vägar. Tiden passar in så det blir ett besök i den kanske finaste av alla Hansastäderna där historiens vingslag fortfarande hörs. Det får bli en kompensation för de trista vägavsnitten, man kan ju inte köra utan leende hur länge som helst. Bitte, ein Bier ljuder det i eftermiddagssolen när både den och de gamla hansahusen avnjuts och plötsligt träffas mungipor och örsnibbar igen.

Redan vid Hamburg blir det de mindre vägarna väster om Autobahn över Lüneburger Heide. Böljande och fina ligger de insvepta i den fantastiska natur som förr utgjorde gränsen mellan öst och väst. Celle, Braunschweig, Sonnenberg. Sonnenberg förresten, solberget. Vilket härligt namn på en ort. Det är annat schwung i det än namn som Köping eller Simpevarp. (Bildcred: Wikimedia / Christian Wolf)

I Harz finns hur mycket trevliga MC-vägar som helst där berg och dalar kantas av vattenfall och typisk tysk arkitektur (här är Motorrads sammanställning av extra trevliga vägavsnitt). Då är vi strax öster om Kassel där det drygt tio mil långa och dryg tre mil breda bergsområdet ligger vars brantaste del återfinns i norr. Högsta punkten är berget Brocker med 1141 meter och högst upp finns en gammal sovjetisk spionanläggning som man även kan nå med legendariska Brockenbahn. Men du får absolut inte missa den extremt kurviga vägen i Kyffhäuser med sina 36 kurvor på bara någon mil samt den stora träffpunkten Torfhaus. En fantastisk utsiktspunkt är Hexentanzplatz som tidigare låg på östra sidan av järnridån. Det är lätt att fastna i Harz, mycket lätt.

 

Bayern går heller inte av för hackor och en plats man inte bör missa är Oberammergau där husen pryds av väggmålningar i en omfattning som ingen annanstans. (Bildcred: Wikimedia / Jebulon)

Via München går färden mot Kufstein där motorvägen över gränsen genast byts ut mot vanlig landsväg förbi de vilda Kaisergebirge, fantastisk väg genom klyftan i de Tyroliska alperna på väg mot S:t Johann, Kitzbühel och Zell am See. På väg mot alppasset Gross Glockner avnjuts typisk österrikisk byggnadsstil innan stigningen börjar och de snöklädda topparna, Österrikes högsta på 3 798 meter, nästan känns så nära att man kan sträcka ut handen och ta på dem. En och annan snöboll får det i varje fall bli och likaså måste jag återse de mysiga murmeldjuren vid Franz Josephs Höhe.

Gross Glockner är förförande vackert och miljön inte helt enkel att beskriva. Korna måste i varje fall ha ett benpar som är längre än det andra. De får väl helt enkelt vandra runt topparna i vänstervarv. För om inte högerbenen är längre än de vänstra måste de ju rulla ner för de branta slänterna. Plingar gör de mest hela tiden eftersom de släpar tunga koskällor runt halsarna och de ser ut att njuta av sin frihet. Syrenerna doftar lika ljuvligt som i Sverige, bara lite senare, och edelweiss växer här och där. Men man ska akta sig för att jämföra för mycket, det är nog att det man för ögonblicket upplever tillfredsställer sinnena. Alla alppass är vackra men det här tillhör inte de sämre. (Bildcred: Wikimedia / Sander Hoogendoorn)

Heiligenblut, alldeles efter betalstationen på vägen ner, blir en utmärkt ställe att övernatta på. Där är wienerschnitzlarna lika överdådiga som pilgrimskyrkan och ett vattenfall ger anledning till en promenad i äkta alpmiljö. Mysig ort där ofta hojåkare samlas eftersom campingen ordnade hojträffar för evigheter sedan. (Bildcred: Wikimedia / Angie)

Nu är det dock dags att avrunda det här avsnittet eftersom du förmodligen redan börjat himla med ögonen för att få en paus i läsandet. Snart nog kommer en fortsättning där jag tar mig vidare till Grekland och sedan mot Istanbul. Vore kul om du följde med även på den delen av resan.

 

Del två här!

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *