Runt Svarta havet på ett så kurvigt sätt som möjligt. Del 4

Österns mystik. Annan kultur. Sällan besökt av svenska motorcyklister. För att nå dit är ett av sätten att passera Bosporen som sägs betyda boskapsvadstället men numer tar man enkelt bron och för mig är den legendariska den som blev färdig först. 1973 stod Bosphorus Bridge färdig i all sin glans och borta var besväret med färjorna. På andra sidan väntar Anatolien eller Mindre Asien om man så vill. (Bildcred: Wikimedia /Jorge 1767)

Väl på den Asiatiska sidan möts man av ett gytter av dåligt skyltade vägar och det går snabbt upp för mig att väghållaren inte har tänkt sig att någon ska i annan riktning än Ankara. Jag hade tänkt svänga norrut redan efter Istanbuls förort Üsküdar men får köra lite längre på den oinspirerande motorvägen innan jag kan leta mig upp mot Sofular och Svarta havet. Äntligen kan jag lägga den kaotiska motorvägstrafiken bakom mig och det ska dröja länge innan jag låter fler lika oinspirerande vägar vara en del av resan.

Den som tror att Turkiets norra kust liknar den södra där turistorterna radar upp sig misstar sig totalt. Här kommer de fuktiga vindarna från Svarta havet och faller ut som regn mot den bergskedja som finns och skapar bitvis en nästan subtropisk naturtyp. Här finns även en rad spännande aktiviteter som att köra ATV. De tittar på min KTM 1190 Adventure och behandlar mig något annorlunda än de övriga gästerna. ATV-äventyret sägs vara unikt i Turkiet och bjuder i varje fall på härliga upplevelser. Efter Istanbuls myllrande basarer och hektiska storstadsliv känns det här som ett annat land.

Turkiet är större än många föreställer sig. Om man håller sig på de stora vägarna får man räkna avståndet från Grekland till Armenien till någonstans runt 180 mil. De mindre vägar jag föredrar betyder fler mil än så, väl över 200, ungefär som att köra från södra Skåne till Kiruna på småvägar. Den norra huvudvägen österut, som ändå inte kan betraktas som stor, går dessutom inte alltid direkt vid Svarta havet så jag föredrar de ännu mindre vägarna vilket ska visa sig under långa perioder bjuda på överraskningar.

Kusten är full av små häftiga orter och jag får hela tiden tips av lokalbefolkningen om vilka som är värda att besöka. Det är nog ganska troligt att jag missar en del men i Sile hittar jag en fyr från det Ottomanska rikets dagar. Den räknas som den största i Turkiet, är 60 meter hög och ligger majestätiskt på sin klippa sedan 1859, synbar på ett avstånd av tjugo nautiska mil. Inte förrän 1968 installerades elektriciteten, innan dess drevs den av fotogen. Nedanför balanserar en rad hus på klippkanten och kusten ska visa sig vara både dramatisk och vacker, långt ifrån den vaga bild jag möjligen hade föreställt mig. (Bildcred: Wikimedia / Michelle Lynch)

De små härligt kurviga vägarna smiter runt kullarna i det böljande och frodiga landskapet när jag letar mig vidare mot den lilla fiskeorten Agva Merkez. Svarta Havet glittrar där man skulle kunna tro att vägen skulle fortsatt, i stället rundar den glatt kullen och till slut vet man knappt vad som är öster eller väster. Naturen bjuder på sitt bästa och jag trivs som fisken i vattnet. Det är bara ett litet problem. De håller på att göra vägen fin och har ett vägarbete på gång. Någon så halt underlag har jag tidigare inte kört på. Det är inte lätt att förklara vad de gör men resultatet är en svart sörjig massa som nog är tänkt att så småningom likna asfalt. Jag sänker hastigheten och känner att 30 kilometer i timmen nog är mer än väl vad som är lämpligt, till och med för en hoj som är byggd för att leka med. Den svarta sörjan fyller igen mönstret på däcken och plötsligt kör jag på slicks. Det går an att stanna men att kliva av är omöjligt. Skulle jag försöka ställa hojen på stödet kan ni nog räkna ut vad som skulle hända och några escape-roads verkar inte finnas. Jag försökte stanna en gång och fick en extra sula under stöveln, minst ett par centimeter med någon kletig massa. En så underbar väg. Så förunderligt långsamt. Och så det glittrande Svarta havet som inbäddat i denna frodiga grönska. Jag vill inte missa denna underbara natur så jag biter i det sura äpplet, vägarbetet kan ju inte hålla på hur länge som helst. Nåja. Det visade sig vara en from förhoppning. Det tog 80 mil innan jag skulle kunna lita på vägens standard igen. 80 mil i 30 kilometer i timmen mest hela tiden. Det är tur att inte klockan styr när man är på en långresa.

Svarta havet fortsätter att glittra. Grönskan runt omkring fortsätter att förundra mig. Fantastiska orter som Bağırkanlı dyker upp och vars existens är beroende av det härliga klimatet. Här odlas frukt och grönsaker, här hålls getter och så förstås det allerstädes närvarande fisket. Övernattningsmöjligheter i små pensionat vid en härlig omegaformad vik. Fantastisk mat på de små restaurangerna. Det är ingen storstad. Tvärtom. Men visst skulle man kunna kalla det ett paradis. Ett paradis med mycket få turister.

Oändligt långsamt tar jag mig österut genom fantastiska scenerier. Men jag bryr mig inte så mycket utan anpassar hastigheten till omständigheterna och får tillfälle att njuta extra mycket av utsikten och atmosfären. Men inte hade jag trott jag skulle få uppleva det i ultrarapid. Att vara arg på väghållaren hjälper inte, så varför inte passa på att bara njuta av stillheten, för någon tät trafik är det inte tal om, men otroligt halt.

Efter den ovanligt avstressande färden efter kusten når jag Sinop, en märklig droppformad halvö som sträcker sig ut i Svarta havet. Ska man tro på legenden grundades Sinop av Amazonerna vars gud Sinova fått ge namn åt halvön men vad man i varje fall vet är att det här funnits bosättningar i åtminstone 2 500 år. Som läget antyder har platsen alltid varit militärstrategiskt intressant och många har stridit om dess herravälde.

Jag ger mig förstås ut på ön, besöker borgen och den historiska miljön. Tar mig till det näraliggande vattenfallet Erfelek. Vill man kan man ta en rad dagsturer som ordnas av de lokala turistbyråerna. Det är svårt att hitta bättre platser än så här. (Bildcred: Saltur turizm)

Jag har nu hunnit ungefär halvvägs österut i Turkiet och tar sikte på halvmiljonstaden Samsun. Kustvägen fortsätter men naturen blir lite kargare och jag hittar ingen anledning att besöka denna för Svarta havet viktiga hamnstad. Efter några mil börjar det dock grönska igen men vid Hopa svänger jag söderut på min väg mot Armenien. Det finns en väg som går högt upp och på 2 000 meters höjd ligger den stora sötvattensjön Çıldır Gölü. (Bildcred: Wikimedia / EvgenyGenkin). Nu har naturen knappast någon likhet med Svarta havskusten längre och det bergiga området bjuder på helt andra scenerier.

Turkiet har verkligen överraskat. Den frodiga grönskan har blivit det bestående minnet men också alla häftiga små orter och de långa avstånden. Trots allt är den här etappen lika lång som från Stockholm till Kroatien så att beskriva allt i detalj låter sig inte göras. Nog finns åtskilligt att berätta om övernattningarna med häftiga solnedgångar men sådant har alla sett. Härliga stränder är inte heller något att orda om.

Men nu är siktet inställt på Armenien, inte riktigt efter Svarta havskusten men nog så intressant. Femtio mil rakt söderut ligger Syrien och till sydöstra Iran är det bara cirka tjugo mil. Här i bergen rinner Tigris upp och en av våra äldsta kulturer, Mesopotamien, hade sin nordligaste utpost här. Men i så fall skulle det bli ännu längre ifrån resan syfte så det får vara men jag ska erkänna att jag kände mig lockad.

Nästa avsnitt av resan kommer inom kort, och det finns tre tidigare, del 1, 2 samt 3. Följ gärna med på resans fortsättning!

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *