Runt Svarta havet på ett så kurvigt sätt som möjligt. Del 3

Grekland. Vita hus mot klarblå himmel, blåskiftande vatten som alltid är närvarande. Ljumma vindar. Så här ser nog sinnebilden av Grekland ut för de flesta. Kanske tänker man i synnerhet på bildens legendomspunna Santorini. Inget kan vara mer ensidigt. Visserligen innehåller den här resan inte några besök i ö-världen, jag kommer ju in i Greklands nordvästra hörn så långt bort från ö-världens sinnebild man kan tänka sig. Att åka hoj mellan öarna, eller kanske mer korrekt färja, är en fantastisk upplevelse som alla borde göra någon gång och att köra i ett vårfagert apelsinträdsdoftande Grekland i yttervarv väcker känslor hos mig som är svårbeskrivbara, men nu möts jag av berg och riktigt mumsiga hojvägar. (Bildcred: Wikimedia / Pedro Szekelv)

Det tidigare så avskurna stalinistfixerade Albanien innebär också att antalet rimliga gränsövergångar är begränsat så efter övervägande blir det den vid Kakavia, rakt in i nationalparken Pindus. Vid Konitsa finns en riktigt härlig väg som tar mig så jättekurvigt som det nästan är möjligt via Distrato mot Grevena. Mums. Kolla in hur den ser ut på kartan. Vilken väg! Notera att den till synes dubbelt så långa gråa vägen faktiskt bara är drygt två mil längre, men så har ju den inte riktigt lika många härliga kurvor. Sådana vägval är inte svåra för mig!

Hade du kunnat föreställa dig att Grekland även bjuder på sådan här natur? Här rår friska vindar och kvällarna är svala. Här möts man av varningsskyltar för björn och varg, vägar som stängs av under vintern och en dramatik i landskapet som är en ren adrenalinkick för både mig och hojen! (Bildcred: Max Pixel). Det högsta berget når 2 637 meter upp i himlen, 500 meter högre än vår egen stolthet Kebnekaise.

Här finns byar som kan räkna sin ålder i århundraden, kloster som är ännu äldre, broar som väcker förundran och allt är inbäddat i en härlig grönska. Men här i området finns även den imponerande canyonen Vikos, världens djupaste i förhållande till sin bredd, tolv kilometer lång och upp till kilometern djup och långsamt utmejslad av floden Voidomatis. Där passar munkarnas konjak Tsipouro på uppåt 45 procent alldeles utmärkt för den som bara vill sitta ner och njuta av utsikten till nästa morgon. För det vill man gärna. Soluppgångar i en canyon är något speciellt. Och vi är i ett Grekland som känns som ett parallellt universum mot ö-världens sinnebild. (Bildcred: Max Pixel)

Jag njuter av vägarna men får mersmak. Längre upp i norr, vid treriksröset Albanien, Makedonien och Grekland, finns sjön Prespa. Inte så bergigt utan snarare böljande med en norrländsk touch och vägarna ändrar också karaktär. Inte så vilda. Inte så dramatiska. Vackert på ett helt annat sätt. Nationalpark, förstås. Ännu en naturtyp som knappast någon kopplar ihop med Grekland. (Bildcred: Wikimedia/ Bijonse)

Det är nu dags att sikta söderut mot Thessaloniki och bakom mig försvinner bergen och det svala klimatet medan dofterna från det allt varmare Grekland slår emot mig, Medelhavets akaziemättade luft är speciell. Eller kanske bör man uttrycka det tvärtom. I Grekland är det bergen som är speciella. Visst finns det höjder söderut men de är mer Grekland. Varmare. Andra dofter. Mer som många föreställer sig att Grekland ska vara. Men även Thessaloniki ligger ganska långt norrut och just i Axios-Loudias-Aliakmonas National Park växer inte sådana träd, det är istället ett av Europas viktigaste våtmarker bara milen bort från staden. Här trivs 300 arter av fåglar och sköldpaddorna finner sig väl tillrätta. Jag tar mig vidare söderut på de tre vackra halvöarna och njuter igen av ett närmast gränslöst utbud av caféer och vägarna bjuder på härliga scenerier. Att jämföra vyerna med bergens låter sig inte göras, det här är ett helt annat Grekland. (Bildcred: Wikimedia /Roo72)

Jag följer kustvägen där Egeiska havet ligger söder om mig på väg mot Kavala, staden som även är hamn för många färjor om man ska ut i ö-världen. Kavala är en stad med rötter i sjunde århundradet före Kristus och har en borg högt upp på berget Symvolo där man har en fantastisk vy över staden. Det finns förvisso en del att se som akvedukten men efter en rundvandring åker jag ändå vidare mot turkiska gränsen. Storstäder är inte riktigt min grej, bättre med kurviga vägar med härlig natur runt omkring. Så jag trivs bättre med att ägna tiden i Nestos national park, en oas halvvägs mot Alexandroupolis. Här slingrar sig Greklands mest spektakulära flod extra mycket. Här finns Greklands mest imponerande skogsområde. Här beskrivs allt som en botanisk trädgård på 23 800 hektar.

Jag fortsätter mot Alexandroupolis på en ganska trevlig väg. Här skymtar hela tiden Egeiska havet och det finns många trevliga små hotell med bättre utsikt än från vägen. Jag passar på att övernatta i Grekland innan kustvägen byts mot den turkiska inlandsvägen vid Ipsala. Vid Tekirdag syns återigen vatten, denna gång är det Marmarasjön som ger underbara vyer. (Bildcred: Visit Greece)

Istanbul. Bosporen. Porten till Asien. Det är en helt annan värld jag nu har anlänt till. Borta är det blåvita Grekland, dess musik och kultur. Skillnaden mellan länderna är stor. Att se att man kommit till ett muslimskt land går inte att ta miste på. Och att bara lämna Istanbul utan att se lite grand av staden går inte för sig. Det blir ett par dagars paus i åkandet med besök i basarerna, en båttur på Bosporen och att bara strosa runt. Självklart ingår Haga Sophia i besöksmålen. (Bildcred: Pixabay)

Men efter Istanbul hägrar Svarta havet, hoppas du vill fortsätta följa med på resan!

Det finns två tidigare avsnitt om den här resan runt Svarta havet, del ett hittar du här och del två här.
Skulle du mot all rimlig förmodan vilja läsa vidare hittar du del fyra här!

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *