Runt Svarta havet på ett så kurvigt sätt som möjligt. Del 2

Att vakna i den kristallklara alpluften är uppfriskande. Med minnena av Gross Glockner i bagaget far jag vidare genom dalen för att snabbt ta mig vidare söderut. Efter några kurviga mil kommer jag efter nästa höjd ner i nästa dal och då är man plötsligt i Italien. Inte geografiskt men den här delen av Österrike är mer att jämföra med det sydliga grannlandet. Här prunkar nerium, palmer syns efter gågatan i Lienz och det är solklart var influensen och klimatet kommer från. Ändå är det inte mer än någon mil fågelvägen till Heiligenblut. Upplevelsemässigt är det ljusår mellan orterna. (Bildcred: Tyrolens turistbyrå)

Målet är nu det udda passet Plöckenpass. Att köra serpentinväg under trädgränsen känns både häftigt och märkligt. Här och där skymtar lite utsikt mellan träden och något mer väsensskilt pass mot Gross Glockner är svårt att tänka sig. Så sakteliga tar man sig nedåt mot Tolmezzo för att sikta mot Udine nästan vid Medelhavskusten. (Bildcred: Kärtnern turistbyrå)

Nu är det dags att svänga österut men med bara någon mil till Venedig känns det som en miss att inte återse staden på vattnet. Så det blir västerut på den gamla vägen vid Germone. I Venedig spirar alltid romantiken, gondolerna tar sig stillsamt fram, vattenspårvagnen är praktisk men stökigare, mer för de normala transporterna. Men det finns även otaliga gränder där restaurangerna tävlar om ens uppmärksamhet och doften av maten slår emot en hela tiden. Här dricks heller inte öl utan det ska vara lätta italienska rödviner. Vinden är ljum och ljudet från klapprande fötter blandas med sorlet från alla turister. Den varma luften från glasblåserierna smiter ut genom dörrar som passeras och beundrande turistblickar fastnar på de fantasifulla resultaten. Det är svårt att tänka sig att det bara tog knappa fyra timmar och 28 mil att ta sig från Heiligenblut och hit. Ja, vad gäller tiden utan mina stopp förstås. Praktiskt avstånd om man vill uppleva staden en eftermiddag och kväll, vill man uppleva den ordentligt krävs en vecka men jag har varit här många gånger och vill bara återigen nosa på atmosfären i denna unika stad.

Morgonen randas för färden österut med sikte mot Trieste och Adriatiska kusten. Återigen skiftar naturen karaktär och den dramatiska kustvägen bjuder på oändligt vackra scenerier. Kristallklart turkosfärgat vatten där gröna öar ligger som smaragder och badar i solskenet. Det är en fantastisk väg. Inte för att den lockar till aktiv körning, för det är den alldeles för trafikerad och fylld av överraskningar, men jag har inte bråttom. Det ska man inte ha här. En liten snutt Slovenien passeras innan Kroatien tar vid. Naturen är i princip densamma. (Bildcred: Pixabay)

Jag väljer vägen mot Pula. Inte för turismen skull utan för dess historia. Norra Kroatien dominerades av den Italienska kulturen och arvet från romartiden gör sig ständigt påmint längs de charmiga smala gatorna. Här dominerar den 2000 år gamla amfiteatern stadsbilden, nog så imponerande som förlagan i Rom. Jag slår mig ner på ett av de otaliga kaféerna för det här är en turistort. Det flygande folket tittar konstigt på mig. Inte kan man väl åka motorcykel hit. Ensam dessutom. De fattar inte att det här bara är början på resan. Jag ler mot dem och tänker att de skulle bara veta vilken frihet det innebär att inte fösas runt som en osjälvständig charterturist.

Jag saktar ner tempot. Stannar ofta. Bara sätter mig och njuter av utsikten. Vinden från Medelhavet svalkar och jag åker gärna in till någon av de många småstäderna. Sibenik, Primosten, Trogir. De pietetsfullt renoverade medeltida städerna ändrar karaktär men fortsätter att charmera.

Jag njuter turismens sötma för med den följer ett stort utbud av restauranger och övernattningsmöjligheter. Besöker de underbara vattenfallen i Krka. Där kan man gå över vattenfallet eftersom man byggt upp massor med gångvägar i nationalparken som omger det och kommer man inte mitt i turistsäsongen kan man ta sig ett dopp med dånet från fallet i bakgrunden. Grönskan omfamnar en och även djurlivet är omfattande, bland annat finns här cirka 200 arter av fåglar. Båtturen från Skradin ger också lite svalka och när jag efter några timmar kommer tillbaka passar jag på att leta upp en restaurang en bit ovanför turiststråket för Krka är ett omåttligt populärt turistmål. Man har till och med börjat begränsa antalet turister som får vara i parken samtidigt och ett sätt har varit att att ta betydligt mer betalt under högsäsongen då biljettpriset femdubblas.

Kroatien fortsätter söderut efter den fortsatt vackra kusten och jag med den. Några kilometer Bosnien skär av Kroatien och kön till gränsstationen växer till. Att passera Bosnien tar inte många minuter och så är man inne i den södra delen av Kroatien där Dubrovnik ligger. (Bildcred: Wikimedia / Matea Bolcevic)

Dubrovnik ligger alldeles vid vattnet men inte minst ligger Dubrovnik nedanför berget Srd som efter en linbanefärd erbjuder en fantastisk utsikt över den medeltida gamla stadskärnan som tar upp en hel udde i Adriatiska havet. Är vädret klart kan man se ända upp till 6 mil! Jag går in genom den häftiga stadsporten men plötsligt bryts det lågmälda sorlet av trumvirvlar och de färgglatt klädda stadsvakterna uppenbarar sig vilket får alla att fumla efter kamerorna och trycka sig upp mot husväggarna så de obehindrat kan passera. Det är svårt att inte säga att sådant skapar en speciellt välkomnande stämning. (Bildcred: Just Dubrovnik)

Den kalla ölen immar glaset framför mig medan de lättklädda turisterna flanerar förbi på den stenbelagda gatan. Ovanför mig promenerar några turister på Dubrovniks stadsmur. Jag sitter vid ett av de otaliga restaurangborden och tittar ut över folkhavet där några av turisterna verkar komma direkt från stranden medan andra är uppklädda för kvällens festligheter. En sak är säker, alla njuter vi av det härliga medelhavsklimatet i denna charmiga stad där sevärdheterna hopar sig. Pileporten i den två kilometer långa stadsmuren är från början av 1500-talet och innanför den ringlar sig kalkstensgränderna som polerats spegelblanka av otaliga fötter. Här finns Onofrios fontän som får sitt vatten via en akvedukt från en källa som ligger 12 kilometer bort, och så finns det fantastiska Franciskanerklostret med anor från 1300-talet. Den täta miljön ger atmosfär och självklart finns Dubrovniks gamla stad på Unescos världsarvslista varför platsen inte alls lämpar sig för stress.

Men även omgivningarna intresserar mig. På den bilfria ön Lopud finns en av Kroatiens vackraste stränder, Sunjstranden, och Banje är en av de mest kända klapperstensstränderna där man har en vacker utsikt över Gamla stan och på halvön Babin Kuk finns Copacabana-stranden, en lång grus- och klapperstensstrand.

Bilfritt var det länge i Albanien, kanske alltför länge. Bilden ovan vid Albanian National Culture Museum är från 1988, inte en bil så långt ögat kan se. Idag är det helt annorlunda. Landet väcker blandade känslor hos mig. Plötsligt är vägarnas kvalitet som en kvarleva från den svunna kommunisttiden. Potthål och bulor överallt. Alla tänkbara djur vandrar herrelöst omkring. Även inne på städernas gator. En trafik helt utan regler och sans. (Bildcred: Wikimedia / Peter)

Att resa här känns som att resa tillbaka i tiden. Fattigdomen är påtaglig, hästkärrorna många. Jag vet att en del höjer skönheten efter kusten till samma höjder som Kroatiens men jag har svårt att ta in det. Om man inte är ute efter turistorterna är landet en katastrof. Jag kör in mot Tirana och fastnar i oändliga köer medan solen gassar och får mig att nå temperaturer som rimligen inte kan vara hälsosamma. Hojens tempmätare börjar också tala om att motorn protesterar mot behandlingen. Jag vänder. Storstäder är inget för mig. I synnerhet inte de albanska. Hittar ett hotell som ser vettigt ut på väg söderut från Tirana men Albanien är inget turistland. Jag är enda gästen. Får parkera hojen inlåst på en gård för att hotellägaren säger att man får se upp med stölder. Jag har bara inte lust att leta efter det speciella utan nöjer mig med att Albanien inte är något som lockar mig. Däremot mötte jag många vänliga människor efter vägarna och när jag tankade. Språk? Teckenspråk eftersom jag inte talar albanska, inga albaner behärskar engelska. Det märks att landet tills kommunismen föll var ett av de mest rigida man kunde hitta, och ett land som i princip inte hade någon kontakt med yttervärlden. Europas Nordkorea om man så vill. Så jag kör vidare mot Grekland med många tankar i huvudet. Det kommer att ta åtskilliga decennier för Albanien att nå ens en rimlig situation. (Bildcred: Giazza blogg)

Nu lockar Grekland mer än någonsin. Hinderbanor och terrängkörning i all ära, men inte på huvudvägar. Det blir femte gången jag kör egen hoj i Grekland och befrielsen är påtaglig när jag passerar gränsen. Nu är det tillbaka till civilisationen. (Bildcred: vackra lilla vardag)

Följ gärna med på nästa del av resan också! Den publicerar vi om ett tag så håll utkik och missade du det så finns det även en del 1.

Del 3 här!

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *